David Cook
...jag tror jag är kär :-)
livskris? haha
Som en grå & ful singel går man runt och strövar helt själv i staden, staden som är full med massa par vart man än vänder huvudet... Spelar nästan ingen roll vart man går, om det så är på stan, i parken, i mataffären eller påväg tillsammans till jobbet!
Efter att varit singel i flera år så blir man nästan lite hatisk mot dom här paren, man har bara lust att gå fram och ruska om dom och be dom gå hem igen :)
Själv så lyser man väl så mycket; jag vill också ha någon att mysa & älska, att männen bara blir rädda för en! haha.
Till slut börjar man nästan analysera alla killar som man ser...
Han som klev på bussen, Han i kassan på SevenEleven, Han som satt på fiket som ligger påvägen hem från jobbet & Han som gick förbi på andra sidan gatan...nej föresten, där kom hans flickvän...!
Man tar med sig dom och tänker igenom dom som sina potentiella pojkvänner.
Jaaa den där kavajen, tillsammans med min jacka... neej det skulle aldrig fungera!
Den där frisyren, och vakna upp med han! neej han skulle säkert se förjäklig ut!
Men han då... han ser ju mysig & trevlig och snäll ut... mjoo kanske.... tänk vår andra dejt, då kan jag ha på mej dom där jeansen med kanske den där tröjan.... och sen flödar det bara på..... ååååå sen till jul, då kanske man skulle ta och köpa den där kaffebryggaren till honom, för då har vi ju säkert redan flyttat ihop. Våra barn kanske skulle kunna heta Felix & Felicia. Vi kunde ju åka till Mallis varje år i april... kanske en vecka, så kan man ju ha 4 veckor tillammans på sommaren...
Men sen så slår det ju en att ja just ja, jag vet ju inte ens vad han heter... och jag skulle ALDRIG börja prata med han om han satt brevid en på bussen...!
Jag är ju en såndär jobbig människa som är så förbaskat kräsen!! För kräsen för mitt eget bästa! Jag kommer nog va "all by my self" resten av livet om jag fortsätter såhär! Det sägs ju att man måste kyssa många grodor innan man hittar sin prins... och då kommer det dröja läänge innan jag hittar min prins.
Jag har funderat över hur man tar kontakt med killar i en sånhär storstad.
En tjej på jobbet, hon jobbar HELA tiden plus att hon har barn och hon lyckas alltid ha nån ny på gång varje gång man går ut och tar en rökpaus.
Och här kommer jag... har bott i sthlm i 18 månader & jag har inte haft hemma en kille, en endast gång...hmm va tvungen att tänka efter nu. haha. ljuger jag nu??
Om jag tex går på krogen så är dom alltid för uppklädda, för underklädda, för gammla, för unga, för fulla, för nyktra... för blonda, för korta, för pratglada, för tystlåtna... jaa jag hittar ju alltid nått fel :)
Men jag har slutat sörja... dagen D kommer väl när man minst anar det, och då kommer jag säkert ha något annat viktigt för mig i mitt liv, så jag inte kommer ha tid för det! :)
Efter att varit singel i flera år så blir man nästan lite hatisk mot dom här paren, man har bara lust att gå fram och ruska om dom och be dom gå hem igen :)
Själv så lyser man väl så mycket; jag vill också ha någon att mysa & älska, att männen bara blir rädda för en! haha.
Till slut börjar man nästan analysera alla killar som man ser...
Han som klev på bussen, Han i kassan på SevenEleven, Han som satt på fiket som ligger påvägen hem från jobbet & Han som gick förbi på andra sidan gatan...nej föresten, där kom hans flickvän...!
Man tar med sig dom och tänker igenom dom som sina potentiella pojkvänner.
Jaaa den där kavajen, tillsammans med min jacka... neej det skulle aldrig fungera!
Den där frisyren, och vakna upp med han! neej han skulle säkert se förjäklig ut!
Men han då... han ser ju mysig & trevlig och snäll ut... mjoo kanske.... tänk vår andra dejt, då kan jag ha på mej dom där jeansen med kanske den där tröjan.... och sen flödar det bara på..... ååååå sen till jul, då kanske man skulle ta och köpa den där kaffebryggaren till honom, för då har vi ju säkert redan flyttat ihop. Våra barn kanske skulle kunna heta Felix & Felicia. Vi kunde ju åka till Mallis varje år i april... kanske en vecka, så kan man ju ha 4 veckor tillammans på sommaren...
Men sen så slår det ju en att ja just ja, jag vet ju inte ens vad han heter... och jag skulle ALDRIG börja prata med han om han satt brevid en på bussen...!
Jag är ju en såndär jobbig människa som är så förbaskat kräsen!! För kräsen för mitt eget bästa! Jag kommer nog va "all by my self" resten av livet om jag fortsätter såhär! Det sägs ju att man måste kyssa många grodor innan man hittar sin prins... och då kommer det dröja läänge innan jag hittar min prins.
Jag har funderat över hur man tar kontakt med killar i en sånhär storstad.
En tjej på jobbet, hon jobbar HELA tiden plus att hon har barn och hon lyckas alltid ha nån ny på gång varje gång man går ut och tar en rökpaus.
Och här kommer jag... har bott i sthlm i 18 månader & jag har inte haft hemma en kille, en endast gång...hmm va tvungen att tänka efter nu. haha. ljuger jag nu??
Om jag tex går på krogen så är dom alltid för uppklädda, för underklädda, för gammla, för unga, för fulla, för nyktra... för blonda, för korta, för pratglada, för tystlåtna... jaa jag hittar ju alltid nått fel :)
Men jag har slutat sörja... dagen D kommer väl när man minst anar det, och då kommer jag säkert ha något annat viktigt för mig i mitt liv, så jag inte kommer ha tid för det! :)
skitreklam
snart kastar jag ut min tv om inte bauhaus lägger ner sin reklam omgående
Jakten
Är vi som djur? Att jakten är den roligaste biten, av att vinna nåns hjärta?
Att en person kan verka hur intressant som helst, men när han väl börjar visa minsta intresse tillbaka så tröttnar man... hur kommer det sej?
Är det nått tecken på dålig självsäkerhet, och att man måste få bekräftelse?
Alltså att man testar sej själv, hur långt man kan gå...
Den stortens jakt, för att se vad man KAN få är ju inte speciellt snällt. Men oftast kan man ju inte veta det iförväg hur det ska sluta.
Om det ska bli en liten jakt och vinna självförtroende eller om de kommer att bli en riktig förälskelse.
Ju mer åren har tickat på, desto mer har nog jaktsinnet försvunnit inom en.
Kanske att man vuxit som en egen individ, och tro på sig själv?
Och framförallt vet vad man vill ha....
Man vet ju själv från dåliga erfarenheter, både jag själv & andra mot mig, som har använt sin "jakt-teknik"
Tillslut blir det som ett spel...
Jag fattar tycke för han och hör av mej, han tycker inte om mej och svarar inte...
Jag tröttnar, och hör inte av mej ngt mer.
Helt plötsligt börjar han höra av sej till mej, men då har jag själv redan gått vidare...
Handlar det kanske om att äta kakan & samtidigt ha den kvar. Ut i fall att....
Jag har pratat ofta om det med nära vänner, om killar som inte svarar eller hör av sig.
Glöm dom... skit i dom ett tag, så lovar jag att dom hör av sig inom sinom tid... och fasiken, det funkar till 99%
Spelet kommer nog alltid att finnas där, inom varje person.... tills vi tror på oss själva, och vet hur vi själva vill bli behandlade.... tills vidare... spelet är igång
Att en person kan verka hur intressant som helst, men när han väl börjar visa minsta intresse tillbaka så tröttnar man... hur kommer det sej?
Är det nått tecken på dålig självsäkerhet, och att man måste få bekräftelse?
Alltså att man testar sej själv, hur långt man kan gå...
Den stortens jakt, för att se vad man KAN få är ju inte speciellt snällt. Men oftast kan man ju inte veta det iförväg hur det ska sluta.
Om det ska bli en liten jakt och vinna självförtroende eller om de kommer att bli en riktig förälskelse.
Ju mer åren har tickat på, desto mer har nog jaktsinnet försvunnit inom en.
Kanske att man vuxit som en egen individ, och tro på sig själv?
Och framförallt vet vad man vill ha....
Man vet ju själv från dåliga erfarenheter, både jag själv & andra mot mig, som har använt sin "jakt-teknik"
Tillslut blir det som ett spel...
Jag fattar tycke för han och hör av mej, han tycker inte om mej och svarar inte...
Jag tröttnar, och hör inte av mej ngt mer.
Helt plötsligt börjar han höra av sej till mej, men då har jag själv redan gått vidare...
Handlar det kanske om att äta kakan & samtidigt ha den kvar. Ut i fall att....
Jag har pratat ofta om det med nära vänner, om killar som inte svarar eller hör av sig.
Glöm dom... skit i dom ett tag, så lovar jag att dom hör av sig inom sinom tid... och fasiken, det funkar till 99%
Spelet kommer nog alltid att finnas där, inom varje person.... tills vi tror på oss själva, och vet hur vi själva vill bli behandlade.... tills vidare... spelet är igång
Skamselheten... dagen efter
Tanken om skamselheten att gå hem "dagen-efter" har nog gjort mig skraj att det var vääldigt längesen jag gick hem med någon efter krogen.
Men alla har väl varit med om det en eller tusen gånger.
Kvällen börjar med en förfest med goda vänner. Man går vidare på ett glas på någon närliggande pub. När klockan börjar dra sig åt midnatt så åker man vidare till något uteställe... än så länge låter det ju som en väldigt normal trevlig utekväll. Det är först då när krogen börjar tömmas på folk, eller när man bara har tröttar på alla för fulla idioter och man står i valet och kvalet om man ska åka hem till en mjuk skön säng eller om man ska dra ut på den lyckade kvällen ytterligare några timmar till och åka vidare på någon förmodlig långtråkig efterfest.
Om man väljer att inte åka hem till då kanske världens mest underbaraste säng, lär man nog inte sova i den på hela natten heller, utan man lär vakna upp i någon annans säng... och känna hur ångesten dyker upp när man börja tänka på den låånga vägen hem...dagen efter
Man har somnat med gårdagens smink. Och man börjar sakta inse att den där riktigt bra sminkningen igår med massa eyeliner, mascara och ögonskugga, allt i svart, verkligen inte ens sitter i närheten av ögonen, utan långt ner på kinderna.
Och partykläderna är de enda kläderna man har att gå hem i, någon urringad klänning med 10 cm höga klackar som är lite för väl ingångna sen kvällen innan.
Och bara tanken på andedräkten... man skulle ju inte gärna vilja vakna upp brevid sej själv med den andedräkten, efter tre flaskor öl, fyra glas rödvin, några blandshots, ett paket cigg & nån äcklig hamburgare från macedonken med massa äckliga strips & dip.
Om man nu somnar på en sån fest så tänker man ju inte direkt på tandborstning... och inte skulle ja vilja låna ut min tandborste dagen efter till någon annan som hade min andedräkt.
När man väl hittar ut från Xs dörr, och så småning om minns hur man ens tog sig dit... slår det en att man verkligen måste ner i tunnelbanan & sedan buss för att komma hem...
Detta hände mig när jag flyttade upp till sthlm för lite mer än ett år sedan...
Efter en himla lyckad fest hamnade vi på en efterfest med massa vin, gitarrspel & sång.
(massa vin & självklart är skabbig hamburgare, den här gången från max)
Jag vaknade upp ute i solna och tittar mej omkring för att lokalisera mej och det enda jag ser är halvdruckna vinglas och massa hamburgepapper som bara dom luktar som en komposthink... Man har aldrig kännt sig så pigg och fresh tidiagre.
Jag tog mig ner i trapphuset och ut på parkeringen utanför huset, där vårsolen redan hade börjat värma upp sej.
Jag glider ut med håret åt alla håll, sminket nere vid kinderna, har en svart klänning på mej, med matchande klackisar till det, ingen outfit jag har till vardags klockan 10 på morgonen!
Jag började knata till tunnelbanan och känner verkligen att det står tryckt i pannan på mej "haha jaa hon har varit på bortamatch!!" det är iallafall så jag tänker när jag ser någon klockan 10 en lördagsmorgon som ser ut precis som jag gjorde då....
Jag kommer ihåg att jag gick förbi nån liten park, tills jag lite senare började nära mig Råsundastadion... där möter jag en stor jävla reklamskylt, med megastora bokstäver där det klart och tydligt står "BORTAMATCH??" vem tror ni känner sig mest träffade i hela solna just den lördagsmorgonen...?
Nu var det iof så att dom gjorde reklam för något hotell i närheten, men iallafall.
Jag glider iallafall ner i tunnelbanan och sätter mig och ska försöka se så neutral ut som möjligt... "se inte på mig, jag har sovit hela natten och ska iväg på en liten shoppingrunda... är nysminkad... (det är faktiskt inne med svartsotade ögon) och luktar ros & vanilj, och dom hade lovat 23 grader och sol idag, därav den korta klänningen"
Det är då, när jag sitter där med skamselheten.... dagen efter.... när det faktiskt är värt(!) att ligga och halvspy i en taxi hem klockan fem på morgonen, bara för att slippa de där fruktansvärda "timmarna" det känns att ta sig hem.... dagen efter
Men alla har väl varit med om det en eller tusen gånger.
Kvällen börjar med en förfest med goda vänner. Man går vidare på ett glas på någon närliggande pub. När klockan börjar dra sig åt midnatt så åker man vidare till något uteställe... än så länge låter det ju som en väldigt normal trevlig utekväll. Det är först då när krogen börjar tömmas på folk, eller när man bara har tröttar på alla för fulla idioter och man står i valet och kvalet om man ska åka hem till en mjuk skön säng eller om man ska dra ut på den lyckade kvällen ytterligare några timmar till och åka vidare på någon förmodlig långtråkig efterfest.
Om man väljer att inte åka hem till då kanske världens mest underbaraste säng, lär man nog inte sova i den på hela natten heller, utan man lär vakna upp i någon annans säng... och känna hur ångesten dyker upp när man börja tänka på den låånga vägen hem...dagen efter
Man har somnat med gårdagens smink. Och man börjar sakta inse att den där riktigt bra sminkningen igår med massa eyeliner, mascara och ögonskugga, allt i svart, verkligen inte ens sitter i närheten av ögonen, utan långt ner på kinderna.
Och partykläderna är de enda kläderna man har att gå hem i, någon urringad klänning med 10 cm höga klackar som är lite för väl ingångna sen kvällen innan.
Och bara tanken på andedräkten... man skulle ju inte gärna vilja vakna upp brevid sej själv med den andedräkten, efter tre flaskor öl, fyra glas rödvin, några blandshots, ett paket cigg & nån äcklig hamburgare från macedonken med massa äckliga strips & dip.
Om man nu somnar på en sån fest så tänker man ju inte direkt på tandborstning... och inte skulle ja vilja låna ut min tandborste dagen efter till någon annan som hade min andedräkt.
När man väl hittar ut från Xs dörr, och så småning om minns hur man ens tog sig dit... slår det en att man verkligen måste ner i tunnelbanan & sedan buss för att komma hem...
Detta hände mig när jag flyttade upp till sthlm för lite mer än ett år sedan...
Efter en himla lyckad fest hamnade vi på en efterfest med massa vin, gitarrspel & sång.
(massa vin & självklart är skabbig hamburgare, den här gången från max)
Jag vaknade upp ute i solna och tittar mej omkring för att lokalisera mej och det enda jag ser är halvdruckna vinglas och massa hamburgepapper som bara dom luktar som en komposthink... Man har aldrig kännt sig så pigg och fresh tidiagre.
Jag tog mig ner i trapphuset och ut på parkeringen utanför huset, där vårsolen redan hade börjat värma upp sej.
Jag glider ut med håret åt alla håll, sminket nere vid kinderna, har en svart klänning på mej, med matchande klackisar till det, ingen outfit jag har till vardags klockan 10 på morgonen!
Jag började knata till tunnelbanan och känner verkligen att det står tryckt i pannan på mej "haha jaa hon har varit på bortamatch!!" det är iallafall så jag tänker när jag ser någon klockan 10 en lördagsmorgon som ser ut precis som jag gjorde då....
Jag kommer ihåg att jag gick förbi nån liten park, tills jag lite senare började nära mig Råsundastadion... där möter jag en stor jävla reklamskylt, med megastora bokstäver där det klart och tydligt står "BORTAMATCH??" vem tror ni känner sig mest träffade i hela solna just den lördagsmorgonen...?
Nu var det iof så att dom gjorde reklam för något hotell i närheten, men iallafall.
Jag glider iallafall ner i tunnelbanan och sätter mig och ska försöka se så neutral ut som möjligt... "se inte på mig, jag har sovit hela natten och ska iväg på en liten shoppingrunda... är nysminkad... (det är faktiskt inne med svartsotade ögon) och luktar ros & vanilj, och dom hade lovat 23 grader och sol idag, därav den korta klänningen"
Det är då, när jag sitter där med skamselheten.... dagen efter.... när det faktiskt är värt(!) att ligga och halvspy i en taxi hem klockan fem på morgonen, bara för att slippa de där fruktansvärda "timmarna" det känns att ta sig hem.... dagen efter
